Två dygn, feber. Två dygn, tre småttingar. För att en av dem skulle bli storasyster och hade en självklar plats hos oss under tiden.
Idag vaknade vi upp. Fortfarande snoriga men med solen i ansiktet. En lillebror hade kommit till världen och vi packade fika och satte oss i solen.
Som jag längtat. Efter solen. Jag öppnade varje por. Mycket vill ha mer och jag vill ha det nu. Mer dripp och dropp. Mer kvitter. Mer sol och grusiga gator.
Så ser jag att förra inlägget bara blev till utan att jag hade någon kontroll. Ingen rubrik. Ingen bild. Det får stå där, för framtiden, som en påminnelse om att det är precis så. Att saker och ting bara blir. Och att det också får räknas som bra, utan finslipet liksom.
Lämna en kommentar